Jag sitter och funderar på det här med kändisskap och beundran, vad det är för människor som vi genom media och bloggar basunerar ut att vi skall eftersträva att vara? Vad är det för normer vi egentligen skall leva upp till? Och hur väl stämmer dessa påståenden överens med vad vi verkligen vill själva?

Jag upplever att de människor som anses värda beundran enligt media långt ifrån stämmer överens med de värden jag tycker är viktiga.

För mig är viktiga människor och förebilder personer som kan förmedla värden som kärlek, förståelse och empati i sina relationer till medmänniskor runt omkring henne.

Publicitet i dagens medier koncentreras istället i regel till personer som kan skänka folk en slags ”ställföreträdande tillfredställelse” i livet.  Linda Rosings tuttar och läppförstoringar, otrohetsaffärer och Big-Brother Emmas spritorgie som slutade i diket.

För att bli känd och beundrad tycks ofta kvalifikationen bestå i att man lyckas komma med i tidningen under skandalrubriker, eller skämma ut sig i någon reality-såpa.

Jag får ont i magen av detta.

Jag tror det är viktigt att vi som blivande vuxna funderar över vad vi som mänskliga varelser faktiskt kan åstadkomma som människor och inte bara som förströelsefaktorer uppmärksammade i kvällspressen. För vi kan mer än så! Vi har sannolikt en viktig uppgift att hålla liv i visionen om en mogen mänsklighet där vi eftersträvar att se på människan när hon är som bäst och faktiskt kan göra världen till ett bättre ställe.

Låt oss komma ihåg detta och inte enbart luras av mediernas sociala-pornografi!

Det finns många beundransvärda historiska personer! Vilken är din favorit?

/Adam

Jag stressar omkring, plockar och fixar – skyndar mig. Allt för att inte förlora tid. När jag väl är färdig så vet jag inte vad jag ska göra med min nyvunna tid ... jag bestämmer mig för att slå ihjäl den. Visst är saker märkliga?

/aa

Vacker text Adam skrev på sin blogg för länge, länge sedan...

Idag firar jag och min älskling sex månader tillsammans. Jag blickar tillbaks på en underbar tid tillsammans, jag tror att den dagen då jag träffade Christoffer inte bara symboliserar en stor kärlek i mitt liv - utan också en knuff mot en ny mening med hela min existens här på jorden. Det är fascinerande när man tänker efter.
Jag minns de första fyllesamtalen från Christoffer jag aldrig svarade på, jag minns hur han försökte ringa nykter och jag aldrig svarade i telefonen. Jag är tacksam att han fortsatte prata med mig. Jag minns hur jag mobbade honom innan vi träffade varandra på ett såntdär kärleksfullt vis, och jag minns till och med första gången jag besökte Christoffers QX-sida för många år sedan. Han hade en stor bild på sin hund Nizze, jag vet inte varför jag egentligen skrev för jag hade aldrig en tanke på att han skulle kunna bli min kärlek. Och jag minns inte heller vad jag skrev - det var säkert inget mer märkvärdigt än att jag kommenterade hans hund.

Ett litet obetydligt meddelande i text som i den stunden den skrevs inte betydde något - men som nu en tid senare betyder allt.

Jag minns dock att jag imponerades av hans öppenhet och kärleksfulla uttryck till alla människor, han var kanske vad man skulle kalla för ett socialt-geni. Han var snäll och förstående, ibland känner man när man möter människor och har  sådär trevligt med att man bara kan blomma ut och komma till sin fulla rätt samtidigt som man har en känsla av lugn i kroppen. Så känner jag än idag.  Visst är det häftigt att två olika pusselbitar kan forma en så fin verklighet ihop - det tillhör nog den oförklarligare delen av livet?

Den viktigaste lärdomen, som Christoffer givit mig, handlar om kärlekens mest fundamentala byggkloss. Kärlek handlar om nuet - vad jag känner precis just nu i detta ögonblick. Kärlek är väldigt lite dåtid-framtid-önsketid-annan plats-snyggare kropp-smartare hjärna- snyggare hår.
Kärlek är att stå där naken och att mötas, att bli betraktad genom den verklighet man lever i och ändå bli älskad.
Förälskelse är kanske att helatiden riva murar inom sig själv och inom den andre mot sina hjärtan, men äkta kärlek är att älska den sanning som finns där på andra sidan, att acceptera både brister som fel och våga använda det utkikstornet för att fascineras av världen. För i slutändan är det ändå paradoxalt de olikheterna som gör oss till unika människor i det pussel som kan bilda den underbara bild av världen vi aldrig själva skulle kunnat se och skapat. En möjlighet att bli ett större "ett" med världen, verkligheten och kärleken.

Jag har redan hunnit vara med om saker jag aldrig skulle kunna drömma om med Christoffer, jag konstaterar lite tyst för mig själv att jag med spänning ser fram mot alla de ögonblick som kommer att komma och som vi kommer få dela tillsammans i frammtiden.

Jag är så stolt och glad över att få dela livet med dig Christoffer.
Jag vill inte dela det med någon annan.
Jag älskar dig Christoffer Larshans!

Dessutom är han snyggast och sexigast! Grr!

Plötsligt sitter jag här vid skrivbordet och tittar fascinerat upp på lampan i taket, på tapetskarven i hörnet och på en nöjd Christoffer i soffan med kinderna upphamstrade med godis. Ja, när var det egentligen jag flyttade?

En flytt innehåller kanske minst två delar, den ena där man flyttar alla möbler och den andra delen som handlar om sig själv. Att bära soffor och sängar är tungt, livets tyngd är kanske lite mer dynamiskt. Att flytta innebär nämligen att flytta sitt liv, sina intressen och finna alla de prismor som färgar livet precis som man vill att det ska nyanseras. Ljuset som lyser in genom persiennerna och träffar mina glansiga ögon skapar en reflektion i vilket jag kan ana en återspegling av både kärlek och nyanser av fascination över att faktiskt vara här.

I allt ”ihopflyttande” är det minst lika viktigt att hitta de där små kornen som är Adam – den där lilla skiten på ungefär 1,80 m och som älskar att göra skidbackar på osten. För mitt i allt som handlar om att förena två ”jag” till ett ”vi” så måste man paradoxalt påminnas om sin egen såpbubblas väggar?

I Dalarna är alla bortskämda med berg som ger fantastiska möjligheter till gratis perspektiv om man så vill. Pröva vétja!

På min topp blickar jag ut över älven, över byn och över de milslånga dramatiska bergskanterna som störtar ner mot vattnet. Hör vindens susande komponerad i en symfoni av trädens knarrande, jag måste torka en tår av vindens beröring mot ögat. När linsen så småningom hunnit ställa om sig till detta panorama upptäcker man helheter. Det slår mig att älven i dess ständiga rörelse verkligen är världens fönster.

För här befinner jag mig mitt i vattnet där det strömmar för fullt, flera, flera mil från närmsta människa som jag en gång i tiden växte upp med - som har minnen från min barndom, de som vet vem ”jag” är.

Faktum är att det är riktigt behagligt att plaska omkring i detta okända vatten, se alla färgklickar som svischar förbi, känna lukterna av granbarren och känna trycket mot handen av någon man älskar. Att bara ge sig hän. Lite längre bort står en grupp pensionärer som ser minst sagt förvånade ut när jag bryter mitt betraktande med att fälla ut armarna i luften och utbrista: ”Jag kan simma nu!!”
Oj, så jag simmar sen..!

(Adam tror att ni kommer tänka att han har fått ett storhetsvansinne när alla bilder kommer in och att ni inte förstår sammanhanget, men det är jag "gaylicious" som har valt ut bilderna - bilder förgyller vår vardag).

aa

Adam gästflummar

Ibland kan kärleken vara långt borta, ibland ligger den närmre.

Den ligger alltid i hjärtat?

Jag väljer att flytta upp till Leksand, ut i skogen till svampar å bär och hockeyhjälmar, bort från skolan med innefattande uteliv i anknytning till Göteborgs pulserande storstadsliv. ”Kommer du att sakna det?” undrar Lisa. Det kommer jag med allra största säkerhet att göra, men 350 dagar om året kommer jag inte att göra det.

Jag flyttar inte bort som alla tycks ha fått för sig - jag flyttar hem – till kärleken.

Den naturliga fortsättningen på vår relation – om den skulle fortsätta växa och fördjupas – var att flytta ihop. Tillslut tror jag att man når en slags gräns där man helt enkelt måste välja, där känslorna längre inte kan trycka på. Man måste välja att hoppa över klippkanten som störtar ner mot havet, att kasta sig ut i luften mot ovissheten. Och ologiskt nog måste man ta det beslutet helt själv utan att veta vart man i slutändan landar. Så fascinerande är kärleken. Det beslutet behöver man inte bara ta en gång - utan helatiden.

Att älska är nämligen väldigt lite en känsla, och väldigt mycket ett val man gör. Att vara kär är en känsla, men att älska är en handling. Den enda vägen till fullkomlig insikt ligger i kärlekens handling - denna handling når längre än tanken och längre än orden...

Man kan såklart inte komma ifrån att jag måste ge upp mycket av det fina livet jag lever och trivs med i Skövde, närheten till skolan och möjligheten till att läsa dubbelkurser.

När allt kommer omkring så är det min djupaste övertygelse att strävan mot kärleken är så mycket viktigare i livet för mig än något annat.

Och vad har jag egentligen att förlora på det?

Adam gästflummar i gaymasens blogg.

Läser. Jag funderar. Tänker. Funderar lite till.

Man känner sig aldrig så fattig som när man inte kan ge?

Är det så att inom den materiella världen är det paradoxalt faktiskt att ge som gör en rik?

Inte den som har mkt utan den som ger mkt. Kanske är det så att samlaren som frekvent är orolig för att bli av med något är den som är urfattig? För vem är egentligen rikast: börshajen som ständigt oroas för att förlora pengar eller gatubarnet som hittat tre skorpor att dela med de andra barnen?

Den viktigaste formen av givande som skapar rikedom återfinns nog inte inom den materiella världen, snarare inom den mänskliga. Vad kan jag ge av mig själv till en annan människa? Jag kan ge av mig själv, av det dyraste jag har – av mitt liv. Jag ger av min glädje, mina intressen, min humor, min sorg och min förståelse – av alla mina uttryck för och manifestationer av mitt eget liv. Att ge av mitt liv gör den andre rikare – man höjer varandras livskänsla? När jag i mina ord ger detta till någon som lyssnar – så förvandlas denna någon också till en givare – något jag själv inte kan undgå att ta emot. Att ge innebär nämligen också att själv ta emot i en ömsesidig cirkel? I givandets strömmande flod är det alltid något som föds – en känsla av liv och mening hos båda.

Kärlek framkallar kärlek? Jo, kanske är det trotsallt så vackert.

"Man är aldrig så rik som när man har nybakta bullar i ugnen!"

aa