Största rädslan inför läkarstudierna var att alla skulle vara små, jeffla mini-Einsteins
2012-09-12 » 11:18:00 / Kategori: Bögen i Fokus / KOMMENTARER (23)
Jag tror många känner så här till en början. Allt är nytt, intensivt och svårt. Kommer jag klara av detta? Tänk om jag misslyckas? Vi har alla kommit in på läkarprogrammet för att vi är duktiga och kämpat (vissa mer än andra) hårt. So what om någon är smartare eller mer allmänbildad än du? Det gör henom inte automatiskt till en bättre läkare. Hög IQ är inte ekvivalent med "bra läkare". Jag vet att jag kommer behöva traggla och traggla och traaaggla för att lära mig allting som måste nötas in men i slutändan vet jag att jag kommer vara en awesome, omtyckt (hoppas jag) och jordnära läkare.
Ja! Känner igen mig i det, det känns faktiskt skönt att du tar upp det, så det visar att det finns andra som känner likadant.
Alla är olika men lika - eller tvärtomt.
Jamen såklart är du värd din plats! Du kommer att bli en grym läkare!
Jag var hemma hos mamma i Dalarna i förra veckan och åkte igenom ditt vackra Leksand (på väg till Siljansnäs) och tänkte på dig... ;) Visst är Leksand och hela Siljansomeådet galet vackert, men huur
Ooops... "Hur stod du ut i ett så litet samhälle?!" Skulle det stå... :)
Ett så klokt inlägg! Du kommer att bli en alldeles fantastisk och omtyckt läkare :-d
Kämpa på!
Väl talat! (skrivet!)
Jag tror stenhårt på dig!
Så sant så! Heja dig!! :D
Du kommer att bli en bra läkare, för precis så är det, jordnära är viktigt, inte se någon prestige i att klara allt själv utan läkare som vågar be andra om hjälp och råd om de själva inte har svaren är oftast de bästa. Än de som tror att de är Eistein och bara kör sitt eget race.
Visst, skulle jag eller någon nära behöva avancerad hjärnkirurgi eller liknande vill jag nog helst att läkaren är mer som en robot än en människa.
Åh, styrkekramar o all lycka önskar jag dig!
Den känslan går över. Jag kämpade rätt länge för att komma in, när jag väl gjorde det kändes det helt f****ing fantastiskt. Jag grät, skrattade och vart helt galet glad. Jag hade förtjänat min plats, men tänkte ändå att det kanske var ett misstag när jag började första terminen. Den är jobbig, man sliter sitt hår. Men sen är den första terminen över och man inser att det nog kommer gå ändå och att alla är lika nervösa över om de kommer klara sig eller ej. Det är nytt på någon sätt för alla. Lycka till med studierna!
Det tror jag också att du blir! Och jag är så glad varje ny termin (började på termin 6 nu) att det inte är första terminen, för den var hemsk (inte alltid, men ofta). Man förstår ingenting, tror att man måste kunna allt, känner sig superstressad osv osv. Nu efter 2,5 år inser man att allt löser sig, SÅ svårt är det aldrig att man inte fixar det och att alla inte alls kan allt bättre. Jag läser juridik (dock inte på juristprogrammet) och jag tror att det kan vara lite samma mentalitet som hos läkarstudenter då de båda är svåra ämnen med fina gamla anor och många som går in för just den grejen, mycket prestige. Du förstår nog vad jag menar. ;) Men det där får man bara lära sig att släppa och inse att alla lär sig på olika sätt, alla har olika kvalitéer. Det kommer gå kanon! Hoppas att jag får dig som läkare i framtiden när/om jag kommer behöva det. :)
Kan trösta dig med att Einstein var under uppväxten trögtänk, långsam och inåtvänd. Så om du har några Einstein i din klass, frukta de ej ;)
Asså. Jag tror du är en bra människa att ha i läkarkåren. En glad kunnig och bra läkare!
Får man paxxa dig som min läkare redan nu? :bigeyes:
Du kan ju bara göra ditt bästa och än så länge verkar ju det fungera utmärkt :)
ÅH! Det här vad _precis_ vad jag behövde läsa just nu. Jag är inte student längre, har tillomed jobbat i snart 6 år sen examen. Men jag har hamnat i en sjukt dålig cirkel av självtvivel senaste månaderna. Jag försöker intala mig att "jag faktiskt kan det är!, jag är en bra förskollärare, jag är pedagogisk och jag är bra på att ta rätt beslut!"
Men, nej. Jag går med känslan av att inte hänga med, att inte kunna. Vilket gör att jag blir mer stissig & "on the edge" = dålig kollega & pedagog. Suck.
Tack, det här behöver jag!
Jag brukar tänka precis så, att om jag skulle lyckas komma in så kommer det säkert att vara en massa genier där, och jag kommer att vara typ sämst, och jag kom säkert bara in "på tur".
Det är skönt att höra att typ alla har liknande tankar!
Bra skrivet!
Jag har hört att högskolorna har det rätt svårt i början bara för att "solla" bort de som inte är beredda att lägga ner så mycket energi på sina studier. Jag märkte det när jag började lärarprogrammet och min syster som går läkare märkte det med. :)
Jag kände precis samma när jag, för tre år sedan, började på lärarprogrammet. Lärare! De måste ju vara smarta, begåvade, engagerade, pålästa och allt annat som jag inte är!
Jag är en jäkligt bra lärare och det fanns verkligen inga anledningar att tvivla på att jag inte skulle höra hemma på universitetet. Jag tror på att om man brinner för det man gör och verkligen bryr sig om människor/djur/politik/whatever så har man ett försprång. All kunskap finns inte i böcker!
Våga söka högskola!
Tack! Det där behövde jag verkligen! Känner precis som du.
Även om jag var överlycklig över att komma in på ett av mina första val så fick jag samtidigt världens klump i magen: "Men hallå, du kan ju inget om juridik!? Du kommer framstå som världens pucko!". Jag har fortfarande lite ångest över att läsa på högskola, men det är väl bara att kämpa så gott det går nu i början, man är ju där för att lära sig... vilket inte är helt lätt med tanke på att jag legat sjuk sen skolan började i princip -.-' haha.
Vilket jäkla fint inlägg hördu. Jag tror att det framförallt är såna här saker som kommer göra dig till en sjuukt (höhö, göteborgshumorn finns i värmland också) bra läkare. Att du är både smart och allmänbildad tror jag ingen tvivlar på men det som slagit mig mest är den genuina omtanke och värme du verkar kunna visa människor, just därför tror jag att du kommer lyckas så bra med det!
Och du, att du lär vara slutbloggad och bortglömd när du är färdig läkare ... Pfft! Ain't gonna happen. Okej, du kanske har slutat blogga då, även om jag tror att det blir svårt för dig eftersom du bloggar OCH svarar på alla kommentarer trots att du precis börjat en krävande utbildning, men ingen lär glömma gaymasen i första taget. Du är bra.
Känner verkligen igen mig i det du skriver. Bara för att vissa är superintelligenta så blir de inte bra läkare. När jag gick på gymnasiet (naturvetenskaplig linje) så fanns det en kille där som tjatade om att han skulle bli läkare. Usch, och fy! Han var så socialt handikappad så det finns inte. Massa IQ men ingen EQ. Skulle aldrig få för mig att gå till honom varken med mina barn eller med mig själv:-) Du verkar så himla härlig och jag håller med dig om att du kommer bli en grym läkare. Du förtjänar verkligen din plats!:-)
Många tänker så i olika situationer i livet och det är härligt att se ngn som kan vända på tanken och inse att det är dumt att slå på sig själv!
Jag går just nu tredje året på gymnasiet, genom APU på sjukhuset insåg jag att bli läkare är vad jag vill med mitt liv. Det är min dröm.
Drömmen är dock så långt långt borta att jag tvekar och tvekar - jag saknar flertalet kurser och vägen till att ens komma in på programmet är milslång.
Jag kikade in här av en slump och du har plötsligt fått vägen att verka kortare. Jag vill, jag kan och jag ska lyckas. Tack!
har en plånbok med den där bilden av einstein, haha!
