Färgat hår gör inte mig till en sämre läkare
2012-11-01 » 15:15:00 / Kategori: Bögen i Fokus / KOMMENTARER (27)
Varför skulle jag behöva överge en del av mig själv för att jag plötsligt läser något som många ser svart och vitt? När man hör ordet "läkare" vad ser man framför sig då? Kanske en klok, äldre MAN i en vit rock? Eller? Har jag fel?
När jag kom in på läkarprogrammet fick jag faktiskt höra "då kan du inte längre färga håret i olika färger." Eh? Det är alltså färgen på mitt hår som avgör om jag är en bra läkare eller inte? Som om jag framstår som oanständig, oseriös och oprofessionell om jag kommer med blått hår? Det fick mig faktiskt att tänka tvärtom. Jag kommer aldrig framställa mig annorlunda eller förändra mig själv för att "passa in" i samhällsnormen utan alltid vara den jag är och stå för det.
Vi lever i ett modernt samhälle. Skulle en patient (eller arbetsgivare) inte vilja ha mig som läkare för att jag har blått/rött/silvrigt hår? Fine. Your loss. Jag kanske inte alltid känner för att färga mitt hår men om jag vill göra det, då gör jag det - oberoende av vad andra/ideal tycker. Jag är jag, och jag är inte synonymt med mitt yrkesval.
Spontant tänker jag stämningen hos en läkare med blått hår eller rosa eller nån annan kul färg, skulle vara mer avslappnad.
Det värsta är väl att träffa en läkare och känna att man inte är på samma plan, att människan mitt emot en är bättre än en själv, för då blir man så liten och utsatt, beroende på vad man söker för kanske.. Hehe, men en läkare med en kul hårfärg kanske öppnar upp till ett annat slags samtal och stämningen kanske blir lättare och trevligare. Det tror jag..
Om du förstår vad jag menar :)
Jag håller med dig! Jag är för att man i alla yrken ska få vara sig själva och se ut som sig själva. Tyvärr så är det ju inte riktigt så. Jag har många gånger fått tona ner min stil för att få jobb. Tråkigt men sant. Det kan ju mycket väl hända att samma sak händer dig. Många yngre har nog inga problem med det, men den äldre generationen har förutfattade meningar och tyvärr så tänker en del arbetsgivare på det snarare än om personen är kompetent för jobbet, och väljer då att anställa den som ser "normal" ut istället.
Jag tror att risken för att du inte ska få jobb är större än att en patient faktiskt skulle störa sig.
När jag hade grönt hår såg jag på en gång på arbetsintervjuer att de valde bort mig så fort jag kom in i rummet. Synd men sant. Men jag tänker som du, jag tänker inte överge min stil bara för att världen är full av fördomar.
:thumbup:
Vill berätta en grej som en äldre tant berättade förra vecka;
Hennes mamma dog och skulle begravas, damen bor i en annan ort och hennes 2 systrar ordnade mestadels begravningen. När damen kom dit, förvarnade henne ena av hennes systrar att prästen var rätt annorlunda.
I kyrkan mötte hon en man i hårdrockig stil med röd tuppkam i prästuniform, den chockade damen tyckte att det var så roligt att möta en präst med en annan stil och begravningen blev fin. Jag tror att om man behåller sin stil och tar sin arbetsroll på ett seriöst sätt, med en smula personlighet.
Fortsätt med att färga ditt hår annorlunda färg och klipp dig som du vill, det är nog uppiggande att möta en häftig läkare!
Hennes fråga var ju inte illa menad. Hon undrade kanske om det var så det gick till att man måste tona ner saker och ting innan man t.ex. går ut på läkarpraktik :)
Men jag skulle bara bli glad av en färgglad läkare. Min syster, som med går läkare, har rosa stetoskop och vill ha resten av hennes föremål i rosa med. :D
bra skrivet! :)
Åh vad jag älskar att någon tar upp en sån här sak!
Förstår inte varför hår, pieringar, tatueringar etc ska ha något att göra med hur seriöst man blir uppfattad.
Jag är 17 år, har flyttat hemifrån med min fyrbenta luddboll och pluggar hundsport 20 mil hemifrån.
För några år sen var jag fast besluten om att jag skulle ha grönt hår. Fick aldrig det för min mamma eftersom jag tydligen aldrig skulle få jobb, praktikplatser etc. Basically, ingen skulle ta mig seriöst med grönt hår.
Det värsta är att det i många fall är sant.
Lets say att medelsvensson ska gå en lydnadskurs med sin hund. Väljer han instruktören som är 50, har grått hår står där med sina schäfrar hon haft turen att få upp i klasserna. Eller väljer han den unga tjejen med blått hår, ett par lapphundar som använder bra metoder och har en treårig gymnasieutbildning i ryggen.
Samma sak går att säga i ditt yrke.
Väljer medelsvensson den gamla gubben som är stenseriös och gör som för 20 år sen eller den unga, nytänkande dalmasen med blått hår och tungpiercing som vågar skämta och ifrågasätta?
Mänskligheten, skit på dig.
Amen till det! Själv ska jag bli socionom och vägrar "passa in" som soctant. Jag gillar mina pricka klänningar och blommor i håret och inget yrke ska stoppa mig från att se ut som jag vill.
Det är superintressant. Jag jobbade några år med sjuksköterskeutbildningar vid ett engelskt universitet och de var väldigt skeptiska till att studenterna skulle få ha olikfärgade hår osv. Tatueringar gillade de inte heller. Jag har en kompis som är lärare i England och som inte får ha rosa hår under terminerna. Så hon färgar det rött då - och rosa under loven.
Bra! Kan ju vara en bra "isbrytare" :p Sluta aldrig vara den du är. Bli den bästa smurfdoktorn! eller vilken färg du nu väljer ;)
Hej!
Vad kul att du skriver om detta just idag. I vanliga fall brukar jag aldrig (och då menar jag verkligen ALDRIG) kommentera i bloggarna jag läser, men kunde inte låta bli nu.
Jag var på akuten senast igårkväll och i den långa väntan började jag se mig omkring. En läkare hade lååånga dreads, en annan lila hår och en tredje tatueringar över hela armarna. Om du (mot förmodan) skulle ha problem med att hitta anställning pga hårfärg, åk till Falu Lasarett. De verkar inte ha några problem med detta och DET är ju fantastiskt!
Du har en grym blogg förresten! Lycka till med utbildningen :)
Jag gillar kaxigheten! ;) Men det är sant, som du säger! Du är och kommer alltid vara den som bryter ny mark, det ska ingen och inget få stoppa dig från att vara. Fighting! :)
Jag har för närvarande hår i färgerna av eld, rött orange och gult (så himla ovanligt känns det ju faktiskt inte) men vissa KAN inte låta bli att fråga om det är ett misstag och om jag inte borde tona över det. Wtf? Eller om jag ska på halloweenfest.
Bah. Jag hoppas att du orkar fortsätta och att du inte möter på för mycket drygt motstånd, för läkaryrket är ju ett sånt där där man "borde se proper ut" för att "tas på allvar" och sånt. Jag skulle älska att ha en blåhårig läkare bara för att det känns som en homie liksom, men jag är stensäker på att t ex min syster skulle känna sig mycket skeptisk. Fram för personliga uttryck, överallt!!!
YES!! Härligt att det finns fler som tänker som jag och härligt att det finns både arbetsgivare och kunder/patienter som ser mer än ett utseende. Själv har jag knallrött hår och piercingar och är anställd av Skatteverket där jag jobbar med kundmottagning. ;) Yey för alla som vågar sticka ut och för alla som vågar satsa på dem som sticker ut!
Härligt att höra! stå på dig och våga färga håret knallblått eller rosa eller vad fasiken du vill! :love:
:-d
Läkarna får se ut precis hur de vill för min del, bryr mig inte om de har turban, slöja, blått, lila, grönt eller inget hår alls. Burka, kortkjol, kilt, högklackat eller gummistövlar..spelar ingen roll alls! Så länge läkaren i fråga vet vad den pysslar med och snabbt lämnar över till någon annan om den inte fixar något (så det inte blir någon prestigesak att lösa själv)
Jag vill att läkarn ska vara kunnigare än mig men ändå lyhörd.
Jag skiter i om den som gipsar mitt ben, tar blodprover, skriver ut penicillin osv inte kan ett ljud svenska.
Däremot blir jag yxtokig när psykiatriker och psykologer inte behärskar språket..eftersom det är SÅ viktigt när ett sånt patientmöte bygger så mkt på kommunikationen.
Iövr får de också se ut precis som de vill! vilket de väldigt ofta gör också! ;-)
Galet bra skrivet! Du är så äkta känns det som :)
Åh! Detta är ett ämne som jag totalt går igång på!! Jag är snart färdig farmaceut och har alltså cirka 40 år på ett apotek att vänta framför mig. Jag älskar tatueringar och piercingar! Men, det är såklart inte välkommet på ett apotek. Jag har jobbat på apotek under tiden som jag pluggat till det. När jag träffade chefen första gången på första jobbet så frågade hon om jag hade några synliga tatueringar eller piercingar. Och så har det varit sen. Inga piercingar, stora töjningar, tatueringar som syns, smycken, udda frisyrer/hårfärger osv. Nagellack, nagelsmycken... Listan är lång på vad man inte får ha. Och alla ska ha enhetlig klädsel och rock över. Jag älskar att folk ser annorlunda ut och att kunna uttrycka sig lite genom kanske frisyr och hårfärg och sånt, det blir så opersonligt annars. Jag har en tatuering på benet för den inte ska synas. Vill ha en bak örat men vet inte om det skulle vara tillåtet. Vill ha en septumpiercing men vet inte om det är tillåtet osv. Man vill ju inte stå där utan jobb heller sen, men vill heller inte att ens yrkesval ska styra mitt liv liksom. Gaaah. Det hade inte rört mig i ryggen om jag hämtade piller från en tjej med tatueringar som syns eller gått till en läkare med blått hår ;) Alla som har fått sitt leg har ju samma utbildning och kunskap. Men många som ser "rätt" ut kan inte ta folk osv, det är väl det som är det viktiga också? Motiveringen jag fått av chefer är att det är de äldre som har svårt att acceptera sånt. Och inte för att vara sån... Men de som är gamla nu kommer inte leva jättelänge till och nästa generation är mer vana vid annorlunda utseenden. Ursäkta sjukt lång kommentar men detta ämnet går jag och ältar med mig själv varje dag, så härligt att nån mer också tänker i de här banorna :D
Haha ja, nu är det ju färgfärggladare och illorange, illrött och lite gult, och jag älskart! Folk tittar med det är ju Skövde ;)
Och, tröttsamt eller? "Manligt"? Vem bryr sig om vad som är manligt?! Snark. Du skulle vara precis samma person i ljusrosa hår, och dessutom, är inte blått typiskt manligt? ;)
När jag gick till en läkare för ett tag sen så hade han båda armarna täckta av tatueringar, Skitcoolt om du frågar mig!:love::thumbup::thumbup:
PRECIS!! Jag skulle tycka att det var roligt att ha en läkare med t.ex. blått hår! Skulle ju vara så himla härligt, detta måste spridas!! :-d :cool:
Så himla bra skrivet! Och så himla kul att vi tänker samma sak typ samtidigt x) Jag har varit lite osäker på om jag vågade färga håret eller inte, pga hur dom kommer reagera på sjukhuset (vi har ju i princip bara praktik nu). Men sen så tänkte jag fuckit, vill jag ha turkosa dipdye så gör jag det. Så får alla andra tycka vad dom vill =) Du är fantastiskt, älskar att läsa din blogg!
Personligen skulle jag bara bli glad om jag sökte vård och läkaren hade blått hår, haha! :-) I synnerhet skulle jag bli glad om jag sökte vård åt mina barn och läkaren hade blått hår. Eller tuppkam, eller tatueringar. Snacka om stress-upplösande faktor.
För övrigt tror jag att det här med fördom mot tatueringar är på väg bort. Seriöst ALLA är ju tatuerade nu för tiden. Det är liksom inget som är vigt åt sjömän eller kriminella.
Det spelar väl ingen roll vad man har för hårfärg för tusan! Även om jag själv råkar tycka att blått hår är finfint att se på. :D
På tal om läkare. Läkare jag mött på sistone har inte givit mig så bra bemötande. Ingen av dem har varit pedagogiska för fem öre. Var där för ett tag sedan på grund av mina dåliga ferritinvärden i blodet, varpå han började gnälla över min vikt och sa åt mig att börja träna. Hur tusan kan min vikt ha med att göra att jag söker vård för mitt blodvärde?
Sedan var jag och lämnade blodprov idag. Sjuksköterskan tjatade på mig jättemycket, "tycker du att det här är läskigt? Är du rädd? Känns det obehagligt?". Jag bara "nejdå...". Sedan fortsatte hon tjata! "Är jag elak mot dig nu?!" (hon ställde den frågan minst fem gånger, seriöst). "Du ser så blek ut!" "Du andas väl?! Säg till om du kommer svimma!".
Jag bröt ihop till slut på grund av hennes press. Hur jobbig blev inte situationen av hennes tjat? Jag är inte mer stickrädd än någon annan eller ens överhuvudtaget - vill bara gå dit, inte tänka så mycket, genomlida de två sekundrarna av stickande obehag, få det överstökat och gå hem.
Dessutom refererade hon till min ven som en "han". Jag är en tjej. Hmmmmmmpf. :(
Men blått hår är fint i alla fall. :)
Tror att jag som patient hade känt mig mer bekväm med en läkare närmare mig i ålder och också mer avslappnad om den personen inte hade sett så stereotypt "läkaraktig" ut, så man hade känt att man är på samma våglängd. Sen (lite allmän kritik mot många av de läkare jag har träffat) så tycker jag att de ofta är ganska fåordiga, inte jättetrevliga och det känns som att det är massa saker som jag som patient bara ska förstå. Typ som första gången jag skulle ta urinprov så går man in på en toalett med den där burken. Sen så ska man ställa den i en lucka i väggen?? Jag fick aldrig något svar på det där urinprovet heller... Tycker bara det ofta känns ganska förvirrande de få gånger som jag har kontakt med vården.
Haha, tur att det inte hänger på hårfärg eller frisyr. Jag pluggar själv till sjuksköterska och om det skulle hänga på frisyren skulle jag vara tvungen att hoppa av utbildningen. En helt asymmetrisk frisyr med konstig färg passar sig väl inte om man ska bli sjuksköterska eller läkare?
fast det är klart, JAG skulle reagera om min läkare dök upp i rosa hår. klart jag skulle undra. men inte fan skulle jag byta läkare pga hens utseende, snarare skulle jag nog bara tycka det var lite roligt.
