Det här med demens...
2012-08-17 » 10:48:00 / Kategori: Bögen i Fokus / KOMMENTARER (14)
Har jobbat inatt och jobbar mina tre sista nätter nu, går av på måndag 07.15. Ska bli skönt. Skönt att slippa vända på dygnen, komma tillbaka till lite struktur i vardagen och skönt att slippa dementa, hehe. Jag älskar gamlingarna, inget ont om det men det är emellanåt drygt att jobba med dementa. Det är liksom lite… otacksamt. Man kan prata om så mycket men sen nästa gång man kommer vet de inte vem man är, medan en annan vet massor om dem. Och så ska de tjata om saaamma, saaamma saker om och om igen. Sjuttioelvte gången är man rätt trött på att höra den där historien om Danmarksresan 1947… (finns ingen danmarksresa men ni fattar poängen).
Mitt projektarbete på gymnasiet var att i några veckor (tio veckor tror jag) utvärdera en grupp med gamlingar för att se om de blev lyckligare av aktivitet (gå på museum, spela spel, gå ut och fika, kolla på film, etc.) två gånger i veckan. Och det blev de. Så fastän de inte minns vad de gjort eller vad man sagt till dem så långt där inne blir de lyckligare - vilket är väldigt fint. Så det är otacksamt att jobba med dementa då de inget minns men samtidigt vet man att det man gör är viktigt och att de som sagt uppskattar det man gör.
Till en början är det ju till och med faktiskt lite smålustigt när en person börjar på att bli virrig. Då skrattar man. Sen när det blir värre och värre är det bara tragiskt och hemskt.
Som när vi hade släktmiddag för några år sedan och min bästa vän Keso var med. Farfar, som nu i somras gick bort i Alzheimer, tittar på Keso och säger: Är du han… han ifrån Gotland (min bror syftar han på)?
Ehm… Keso är 153 cm utan klackskor och mulatt, dessutom är hon ju av det kvinnliga könet. Men annars var det ju rätt så likt. Hehehe.
Intressant. Man kan av att dömma på min aktivitet på din blogg, gissa att jag läser till en sjuk/omtenta.. haha.
Men berätta om hur du konkluderade att de blev gladare? Var det ett formulär de fick svara på efteråt/efter varje aktivitet?
Btw, aldrig tänkt eller gissar mig till att Keso var mulatt.
:)
Haha åh gamlingar alltså din farfar låter skön ;)
Haha åh gamlingar alltså din farfar låter skön ;)
Haha åh gamlingar alltså din farfar låter skön ;)
Vilket fint projektarbete det låter som :)
Var nog bara morfar/farfar som hade skillen att se mackans kvinnliga sida
Förlorade min morfar i Alzheimers för snart två år sedan och jag kommer mycket väl ihåg förvirringen när symtomen började yttra sig. Mormor gjorde det lite till en sport efter ett tag att alltid svara olika på frågan som kom 17 gånger inom loppet av en timme. Antagligen för att hålla sin egen hjärna frisk och kry, men jag tror att hon hade lite roligt åt det också ;-) Jag tror definitivt att de gamla mår bättre av kontakt och aktiviteter! Oavsett hur mycket minnet sviker.
haha men gulle då! :-)
Haha, rätt likt va? :-d
Vilka bloggar läser du? Tänkte att det kanske finns fler som är iallafall nästan lika roliga som din? :-)
De som orkar ska ha eloge. Fy vad tungt det är att jobba med dementa!
Speciellt med alla nedskärningar..
Jag får alltid ont i hjärtat när jag hör ordet alzheimer. Min morfar hade det. Fy. Inget man önskar någon!
Ja, tack gode gud för de som orkar.. Jag har erfarenhet som både anställd och anhörig. Och i båda fallen så behöver man skratta lite för att klara av tragiken i den äckliga sjukdomen. Men härligast är när man kan skratta tillsammans en stund och just där och då känna att man är på samma våglängd och inte riktigt i en sjukdom. Förstår ni hur jag menar? Sen att för varje dag se sin morfar förlora talet och tyna bort under två år, att inte vara den människa han egentligen är, är bland de jobbigaste jag har varit med om i mitt liv.. Jag försöker nu se det som två jobbiga år av 82 i hans annars så lyckliga liv och minnas de friska stunderna och att vi älskade varandra lika mycket vare sig han var frisk eller sjuk. Älskade älskade morfar <3
HAHA! ASGARV!
Kan se likheten ;)
Det är väldigt märkligt och trist det här med demens. Min morfar har blivit dement och hans största bekymmer är att han glömmer vart han har lagt plånboken... Han gömmer den för att ingen ska ta den men sen glömmer han vart han gömde den...och så blir han arg och anklagar mormor, sen visar det sig att han gömt den i en soppåse (!?)
Hoppas du får lära dig vad arbetsterapi är på läkarprogrammet, då vet du att aktivitet kan vara mer värt än ett recept på medicin. Aktivitet är livet :)
