Dramafilmer får mig att böla som ett litet spädbarn med kolik
2012-04-04 » 11:17:00 / Kategori: Bögen i Fokus / KOMMENTARER (14)
Kikade igårkväll på filmen Ironlady (Järnladyn) och grät hysteriskt mycket. Filmen handlar om Storbritanniens historia och deras första (och hittills enda) kvinnliga premiärminister, men på ett väldigt berörande sätt och inte så där snarkpolitiskt och långtråkigt.
Jag är känslig för draman och ser väldigt sällan på dramafilmer. Jag blir alldeles för berörd. Som den där gripande hundfilmen Hachiko vi såg förut. Har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som till den filmen. Bara grät och grät och grät.
Själva filmen (Ironlady) i sig är inte jättesorlig. Men den berör mig och får mig att tänka på livet och saker i livet jag uppskattar och älskar. Det är så vackert.
Filmen fick mig att tänka till på hur jag vill leva mitt liv; jag vill inte bara jobba mig igenom hela mitt liv, bli dement och komma på mig själv att jag faktiskt inte hunnit njuta och tagit vara på nuet. Filmen fick mig att inse hur mycket jag hatar döden. Hur mycket jag hatar att någon gång kommer våra nära och kära ryckas bort ifrån oss. Jag vill inte bli gammal. Jag vill inte bli dement. Jag vill inte dö. Jag vill inte att mina föräldrar ska dö. Vill inte att någon i min närhet ska dö. Jag vill ha allt som det är nu, varför måste livet förändras?
Så där satt jag och grät. Sen började pussen gråta, för han tyckte det var så fint att jag blev så berörd...
HAHA! Förlåt. Men det känns så klyschigt. Där satt vi alltså i soffan och grät ikapp som de sanna bögar vi är. Men det var fint. Vi hade en fin gråtstund.
Haha naw sött :)
Men usch sånt där skrämmer skiten ur mig med. Vill helst inte tänka på´t. Bara att ta vara på tiden så mkt det går, följa sina drömmar och umgås järnet med dom människor som får en att må bra :-)
Åh har inte sett den men älskar filmer man kan gråta till den filmen med hunden såg jag när du skrev om den för länge sen och grät också massor ;P
Haha, nej vad gulligt ^^
Hej, älskar din blogg! :) Ville bara tipsa om filmen Dirty Girl, den är så sjukt bra! Visst, man gråter en del, men filmen är verkligen en av de bästa jag sett på länge - så se den! ;)
haha jag är också en crybaby när det kommer till tv och film. Konstigt för jag gråter i princip aldrig annars!
Åh, jag grät också massor när jag såg den filmen. Den är visst sorglig! + lärorik + en vacker kärlekshistoria + att hon är så himla cool i sina blå dräkter och hattar bland alla gubbar.
Jag klarar inte av draman för den delen börjar tänka för mycket :)
Haha, sista meningen <3
Och jag är också så, så fort det blir minsta lilla fint eller sorgligt så kommer tårarna, och så börjar jag alltid vifta med händerna och stånkar och stönar XD
Åh! När jag såg Hachiko för första gången väckte jag min roommate för jag bölade så högt! Sen var jag tvungen att pausa filmen för att lugna ner mig.
Sofia: Haha jag är ju så där macho och gråter aldrig. Men till den filmen var det helt hopplöst. Försökte hålla tillbaka och sen bara buääää snyft snyft. ^^
/ Gaymasen
Själv är jag en riktig facebook-nörd :P
Har haft så svårt o få igång bloggandet ett tag nu, vet inte vad man ska skriva :P
Haha då är jag iaf inte ensam :)
Åh den filmen är ju sjukt bra!! Jag är alltid en lipsill när det gäller filmer men nu när man är gravid så är jag extra känslig :P Kan sitter o gråta hysteriskt :P
Filmtips: Patch Adams ! Såg den igår, grät en skvätt... eller tre.
Det är så väldigt fint att filmerna du ser, ger dig anledning till eftertanke! Och så väldigt fint att du och pussen kan träda in på de känslomässiga domänerna tillsammans. :-) Jag tänker också mkt efter bra filmer...surprise! :-P Därför orkar jag inte kolla på "kvalitetsfilmer" för ofta. Men den enda filmen som fått mig att stortjuta hittills är "Prayers for Bobby" - eftersom du tipsade om den, bär du skulden för den trauma du gett mig! XD
Jag tror att man är rädd för döden som ung, för att man inte uppnått eller åstadkommit allt man önskar med sitt liv än. Så mkt kvar att göra, uppleva och känna. Bara vi minns att leva våra liv till det fullaste och inte gräver ner oss själva i jobbdiket, kommer rädslan för att dö successivt minska. Det att förlora ngn nära anhörig, kommer vara lika svårt varenda gång. Jag minns att grät mig till sömns varje natt i flera veckor, när min farmor gick bort. Jag var då knappt 5 år. Men känslan minns jag fortfarande.
