Att sova två vuxna karlar i en mjuk, banan-90-säng är inte att leka med. Och igårmorse vaknade jag med ett ryck och flög upp - VART BOMBAS DET?!?! Men nähä. Det var bara världens mest obehagliga åskoväder. För att citera vän Keso "hörde du imorse när det kom ett åskmuller som lät som irakerna hade släppt en bomb?" Alla fönster skallrade. Jag tänkte att nu måste jag rulla ur sängen, gräva mig en källargrop med mina bortbitna naglar samt skriva testamente och be en bön - och allt i loppet av 30 sekunder i all morgonyra innan allt sönderbombas. Om jag hade lyckats. Ja. Då hade jag tametusan varit en superhjälte.

Igår åkte pussen tillbaka till Skövde. Guuu' vad skönt tänkte jag. Att äntligen få sova själv i sängen. Sova ut. Slippa lakanet som korvar upp sig och ger liggsår. Slippa klibba ihop sig mot pussens hud. Slippa röra sig likt en sengångarna i sängen för att inte tänka "hoppas sängen inte brakar ihop". Men något saknades för att göra nattens sömn perfekt.

Det senaste året har pussen och jag varit som siamesiska tvillingar. Vi har gjort ALLT tillsammans. Vet faktiskt inte om vi har sovit själva någon gång under året? Det är nästan så att vi går och bajjar tillsammans. Så hur ska detta nu gå? Sova utan pussen i flera dagar. Ingen som håller om mig om natten så jag ligger i en konstig ställning och bara vill putta ner honom för sängkanten så jag kan sova. Ingen som ger mig huvudorgasm på kvällarna så jag somnar gött. Ingen jag kan smågnabbas lite med.

Under tiden får jag klia mig själv i hårbotten..



Ska föreställa en illusion av huvudorgasmstaven men blev mer att likna en apa med löss