I skolan idag delades det ut bullar, pennor, godis, etc. Alla vet ju att när något är gratis finns en hake - aha, de vill att man ska lyssna på deras tråkiga försäljnings-ordbajs. Vilket man aldrig gör. Man står där, slår dövörat till och roffar åt sig godis för att sen säga "jag får fundera lite" varpå man traskar vidare till nästa pissenisse och gör samma sak.

Det fick mig att tänka på bror och jag när vi var små. Papi och mami skulle köpa ny bil, varpå bröderna bus får syn på en gigantisk säck med godis. Bilförsäljaren sa "ta så mycket godis ni vill" och well han sa det till fel ungar kan jag lova - vi proppade fickorna fulla och åkte sen hem. Mätta och belåtna. Några dagar senare var det dags för bilköpet. Eftersom bilförsäljarens ord "huuur mycket ni vill" hade ettrat sig fast på vår hjärnhinna såg vi allt i svartvitt varpå vi tog med en stor matkasse och fyllde för fulla muggar som om det vore sista gången vi skulle se godis. Feel no shame.

Bilförsäljaren kollade lite konstigt - men ursäkta mig och mina bröst men har jag uppfattat "hur mycket ni vill" helt fel eller? En godis är en godis. Hur mycket ni vill är hur mycket ni vill. Så här i efterhand kan jag kanske förstå varför papi och mami ville lämna oss hemma när de åkte någonstans.