2009-09-30 » 12:15:30 / Kategori: Pussen Filosoferar / KOMMENTARER (9)

Plötsligt sitter jag här vid skrivbordet och tittar fascinerat upp på lampan i taket, på tapetskarven i hörnet och på en nöjd Christoffer i soffan med kinderna upphamstrade med godis. Ja, när var det egentligen jag flyttade?

En flytt innehåller kanske minst två delar, den ena där man flyttar alla möbler och den andra delen som handlar om sig själv. Att bära soffor och sängar är tungt, livets tyngd är kanske lite mer dynamiskt. Att flytta innebär nämligen att flytta sitt liv, sina intressen och finna alla de prismor som färgar livet precis som man vill att det ska nyanseras. Ljuset som lyser in genom persiennerna och träffar mina glansiga ögon skapar en reflektion i vilket jag kan ana en återspegling av både kärlek och nyanser av fascination över att faktiskt vara här.

I allt ”ihopflyttande” är det minst lika viktigt att hitta de där små kornen som är Adam – den där lilla skiten på ungefär 1,80 m och som älskar att göra skidbackar på osten. För mitt i allt som handlar om att förena två ”jag” till ett ”vi” så måste man paradoxalt påminnas om sin egen såpbubblas väggar?

I Dalarna är alla bortskämda med berg som ger fantastiska möjligheter till gratis perspektiv om man så vill. Pröva vétja!

På min topp blickar jag ut över älven, över byn och över de milslånga dramatiska bergskanterna som störtar ner mot vattnet. Hör vindens susande komponerad i en symfoni av trädens knarrande, jag måste torka en tår av vindens beröring mot ögat. När linsen så småningom hunnit ställa om sig till detta panorama upptäcker man helheter. Det slår mig att älven i dess ständiga rörelse verkligen är världens fönster.

För här befinner jag mig mitt i vattnet där det strömmar för fullt, flera, flera mil från närmsta människa som jag en gång i tiden växte upp med - som har minnen från min barndom, de som vet vem ”jag” är.

Faktum är att det är riktigt behagligt att plaska omkring i detta okända vatten, se alla färgklickar som svischar förbi, känna lukterna av granbarren och känna trycket mot handen av någon man älskar. Att bara ge sig hän. Lite längre bort står en grupp pensionärer som ser minst sagt förvånade ut när jag bryter mitt betraktande med att fälla ut armarna i luften och utbrista: ”Jag kan simma nu!!”
Oj, så jag simmar sen..!

(Pussen tror att ni kommer tänka att han har fått ett storhetsvansinne när alla bilder kommer in och att ni inte förstår sammanhanget, men det är jag "gaylicious" som har valt ut bilderna - bilder förgyller vår vardag).