2009-07-11 » 18:30:10 / Kategori: Pussen Filosoferar / KOMMENTARER (0)

Pussen gästflummar i gaymasens blogg.

Läser. Jag funderar. Tänker. Funderar lite till.

Man känner sig aldrig så fattig som när man inte kan ge?

Är det så att inom den materiella världen är det paradoxalt faktiskt att ge som gör en rik?

Inte den som har mkt utan den som ger mkt. Kanske är det så att samlaren som frekvent är orolig för att bli av med något är den som är urfattig? För vem är egentligen rikast: börshajen som ständigt oroas för att förlora pengar eller gatubarnet som hittat tre skorpor att dela med de andra barnen?

Den viktigaste formen av givande som skapar rikedom återfinns nog inte inom den materiella världen, snarare inom den mänskliga. Vad kan jag ge av mig själv till en annan människa? Jag kan ge av mig själv, av det dyraste jag har – av mitt liv. Jag ger av min glädje, mina intressen, min humor, min sorg och min förståelse – av alla mina uttryck för och manifestationer av mitt eget liv. Att ge av mitt liv gör den andre rikare – man höjer varandras livskänsla? När jag i mina ord ger detta till någon som lyssnar – så förvandlas denna någon också till en givare – något jag själv inte kan undgå att ta emot. Att ge innebär nämligen också att själv ta emot i en ömsesidig cirkel? I givandets strömmande flod är det alltid något som föds – en känsla av liv och mening hos båda.

Kärlek framkallar kärlek? Jo, kanske är det trotsallt så vackert.

"Man är aldrig så rik som när man har nybakta bullar i ugnen!"

"Pussen"