"Att komma ut?"
2009-02-27 » 15:21:26 / Kategori: Homosexualitet / KOMMENTARER (9)
Vad betyder just innebörden "Att Komma Ut"? Är det ett måste? Måste jag berätta för alla jag träffar att jag är bög - måste jag behöva känna att det är mitt syfte här i livet? Att bli diagnostiserad på något vis direkt man träffar någon. Nej, jag berättar det när jag känner för det och om någon frågar ljuger jag inte. Man är den man är, så är det.Hur är det då att komma ut? Jag har "hjälpt" några stycken med just denna del faktiskt, tro det eller ej. Jag själv "kom ut" på egen hand, utan någon som helst hjälp - dock stöd från vänner så klart. Men ingen i min släkt är HBT-personer eller vad jag vet har någon homo- eller bisexuell vän som de direkt umgås med. Så det var självklart nervöst att komma ut eftersom jag inte visste vad reaktionerna skulle bli. Man har hört skräckexempel på personer som har berättat om deras läggning och sedan blivit utkastade från deras egna familj; är inte det hemskt? Vad gör det för skillnad om man gillar kvinnor och män? Självklart är det skillnad, men ingen betydelsefull sådan som gör att man inte ska kunna älska den person man verkligen älskar.
Något jag har sagt till dem som har velat "komma ut" men inte vetat hur de ska gå tillväga är att man måste vara redo, till och med för det värsta. Är man inte redo och mogen för att ta konsekvenserna då ska man inte berätta det, så är det. Jag hade tur gällande min familj då jag, mamma och syster tittade på TV, det var ett program om homosexuella. Mamma säger till mig "Christoffer, du har aldrig berättat om din läggning." Jag svarar tillbaka "Vad vill du höra? Vad gör dig lycklig?" Då sade mamma något i stil med "Det som gör dig lycklig gör mig lycklig." Och ja, sedan berättade jag och min syster som inte alls var gammal så tittade på mig och sade "Jag älskar dig ändå." Det var rörande, men skönt att få det gjort. Och sedan berättade mamma för pappa, även då jag inte ville att hon skulle göra det för det ville jag göra själv. Men så här i efterhand är det rätt skönt att hon gjorde det och att jag slapp. Sedan har man tagit "bit-för-bit", släkt, bror min, som var absolut svårast, och ja allt efter som.
Det är inte lätt att berätta för någon om sin läggning, för man vet aldrig reaktionen man får. Det är en ständig process
som aldrig förändras, även då man blir bättre och bättre på att handskas med situationen. Nu har jag inte svårt för att berätta om min läggning, men i början var det väldigt psykiskt påfrestande. Jag tror att ni andra HBT-personer säkert känner igen er, eller har jag fel?
Be Proud - Go Pride!
cl
SV: Seriöst, vet du inte vad Samantha Who är? Typ världens bästa komdieserie. Sök på det och kolla upp! Skitbra!
Det var fint skrivet och jag tycker inte den rädslan SKA behöva vara befogad, även om den kanske är det idag. Förhoppningsvis står våra barn mer fria för sin inre längtan, sexuell läggning och allt annat som de vill ska definiera dem eller bara hur de är.
Gällande min dröm, så är jag glad att den roade dig, mig stör den fortfarande.. har alldeles ont i hjärtat.
haha ååh vad skönt! jag var riktigt slut i kroppen så jag gick bara två lektioner idag sen hem till sängen igen ;d
det är sisådär, men något ska nog hittas på när det är fredag, men vet inte riktigt vad! har du några planer? :D
Shopping e alltid mums! Det där bombhotet var verkligen läskigt. Är det nödvändigt att spärra av hela stan för en liten kudddee i en "läskig" damväska? Jag trodde ju fan att jag skulle dö. haha
jaha okej :/ ja, du har väl varit där sen lovet började va? och snart börjar skolan igen.. suck
Jag känner igen mig jätte mycket! När jag berättade det för min mamma var det lite mer dramatiskt än din berättelse. Jag hade mått dåligt väldigt länge över just det. Och så en dag blev min mamma rasande på mig för hon tycke jag hade blivit så "konstig" och ständigt "krängig" och sur. Så när hon skällde på mig (hon visste ju såklart inte att det hade med att jag var homo att göra), så bröt jag ihop. jag grät och grät i mammas famn tills jag till sist sa det. Och då kom det som en lättnad för mamma, då hon hade trott att det var nåt mycket värre, typ att jag hade tagit droger, börjar röka eller nåt sånt. Sedan berättade hon det för pappa, vilket jag inte heller ville, men som tog det jätte bra och det nu är jag glad att mamma besparade mig den "tjänsten" eller vad man ska kalla det. Och jag berättade det själv för min lillebror som tog det jätte bra. Sen har det såklart varit svårt, och upp och nedgångar hela tiden. Men det blir bättre! :)
Vad skönt! Jag är fortfarande sjuk. Men jag börjar friskna till! :)
Oh ja, att komma ut är alltid lika hemskt/fantastiskt/oroligt. Man slutar aldrig förvånas. Men det är alltid skönt att ha det gjort, eller ja. Om det nu är nödvändigt, sen finns det ju vissa situationer då man måste tänka konsekvent "Behöver den här personen veta om min läggning? Kan det påverka våran relation?" jag menar, så revolt behöver man inte alltid vara. Men jag tycker ändå att släkten borde veta. Inte alltid så kul och sitta på släktmiddagarna och trakasseras utan att de som "skämtar" eller talar illa om homosexuella vet om det. Punkt för mig.
nu har jag gjort utmaningen:)
hoppas du haft en bra kväll snygging!
puss snygging! ^^
Det aldra viktigaste att veta är. Om man har någon vän att vända sig till om alla andra skulle svika.
Risken är väl inte alls så stor att många sviker. Men något gör så att man känner sig nerövs och rädd för att bli lämnad av släkt och vänner.
Det finns inget rätt och fel i hur man kommer ut men jag önskar ibland att det fanns ett fasit.
Det bästa av allt skulle vara om man fick bort alla fördommar, "han ser ut som en jävla bög" och liknansde.
Kul att läsa lite om hur du kom ut.
Jag tycker att det börjar bli rätt trångt i garderoben nu.
